Jag älskar när man summerar ett år för det får mig att förstå hur mycket som kan hända på så kort tid. Kolla i dagens Svenska Dagblad, där är en hel bilaga tillägnad 2010 i bilder.
Årets bästa...
Bok
Himlen börjar här - Jandy Nelson
Jag finns - Maja Maria Henriksson
Skiva
Write about love - Belle and Sebastian
Flaws - Bombay Bicycle Club
Contra - Vampire Weekend
Bioupplevelse
Harry Potter och dödsrelikerna (Jag får alltid samma härliga känsla av att vilja stanna kvar förevigt i biosalongen efter en Harry Potter film.)
Nowhere boy (Otroligt bra om John Lennons uppväxt, perfekt för alla Beatles-och Aaron Johnson fan)
Teater/Musikal
Momo eller kampen om tiden (Enskedespelet 2010)
Utställning
Fashion - Fotografiska
/Hanna
fredag 31 december 2010
lördag 25 december 2010
Kan man säga God Jul i efterskott?
Eller ska jag kanske säga God fortsättning? Men det känns verkligen inte som ett ungdomligt sätt att uttrycka sig. Jag vill i alla fall säga God Jul eftersom jag inte hade tillfälle att skriva någonting igår. På förmiddagen var jag hos släkten på mammas sida och kvällen tillbringade jag med släkt på pappas sida (då var vi över tjugo stycken!) så det fanns ingen tid till att skriva på bloggen. Jag hoppas att ni hade en otroligt bra julafton och fick många fina presenter och åt mycket god julmat. Kommentera gärna vad ni fick, det är alltid lika roligt att få veta!
För några veckor sedan skrev jag ju om boken "The Exquisite Book" och jag fick den igår, gissa om jag blev glad! Nu vet jag lite mer om den efter att ha bläddrat igenom den och läst lite. Det känns verkligen som en typisk "hanna-bok" och en bok för alla er andra som gillar alternativasurrealistiskaindieillustratörer. Det är hundra olika illustratörer som har gjort varsitt konstverk. Boken är uppdelad i tio kapitel och i varje kapitel finns 10 konstverk. Det speciella med den här boken är att alla bilder hänger ihop utan att illustratörerna gjort bilderna tillsammans. Det går till så att den första illustratören får veta vad kapitlet ska heta, t.ex. "In the clouds", när han/hon gjort färdigt sin bild skickar den bilden vidare till nästa illustratör i turordningen och den ritar en egen bild, och när den är klar skickar den vidare sin bild till nästa. Alltså får illustratören se den tidigare bilden. Bilderna hänger ihop så att en horisontiell linje följer alla bilder. Det kan ni se tydligare i youtube-videon för boken. Varje kapitel väcklar man ut, så det är inte direkt någon bok att sitta och läsa på tunnelbanan, men den är perfekt att sitta och bläddra i hemma. Så jag ber er nästan att köpa den för den är fruktansvärt fin. I boken finns faktiskt också ett konstverk av en svensk illustratör, Camilla Engman.
God fortsättning!
/Hanna
För några veckor sedan skrev jag ju om boken "The Exquisite Book" och jag fick den igår, gissa om jag blev glad! Nu vet jag lite mer om den efter att ha bläddrat igenom den och läst lite. Det känns verkligen som en typisk "hanna-bok" och en bok för alla er andra som gillar alternativasurrealistiskaindieillustratörer. Det är hundra olika illustratörer som har gjort varsitt konstverk. Boken är uppdelad i tio kapitel och i varje kapitel finns 10 konstverk. Det speciella med den här boken är att alla bilder hänger ihop utan att illustratörerna gjort bilderna tillsammans. Det går till så att den första illustratören får veta vad kapitlet ska heta, t.ex. "In the clouds", när han/hon gjort färdigt sin bild skickar den bilden vidare till nästa illustratör i turordningen och den ritar en egen bild, och när den är klar skickar den vidare sin bild till nästa. Alltså får illustratören se den tidigare bilden. Bilderna hänger ihop så att en horisontiell linje följer alla bilder. Det kan ni se tydligare i youtube-videon för boken. Varje kapitel väcklar man ut, så det är inte direkt någon bok att sitta och läsa på tunnelbanan, men den är perfekt att sitta och bläddra i hemma. Så jag ber er nästan att köpa den för den är fruktansvärt fin. I boken finns faktiskt också ett konstverk av en svensk illustratör, Camilla Engman.
God fortsättning!
/Hanna
torsdag 23 december 2010
Ett oväntat slut - Mockingjay
Tredje delen är precis så spännande och intressant som de tidigare delarna. Suzanne Collins använder sig av en cliffhanger metod så att man efter varje kapitel vill börja på nästa. Men något nytt är att den här boken bär på mycket mer mörker och depression än de andra.
Boken utspelar sig fortfarande i den hemska framtiden då världen är uppdelad i 13 distrikt som alla styrs av ett, "The Capitol". Nu får man följa rebellernas kamp för att störta "The Capitol" och göra distrikten mer självständiga. (Jag varnar för att jag kan avslöja saker nu för de som inte har läst andra delen). Katniss lever i distrikt 13 tillsammans med de andra överlevarna från distrikt 12 och har svårt att anpassa sig till sitt nya liv. Hon bär på många minnen från sina upplevelser från Hungerspelen, både fysiska och psykiska. Peeta är fånge i "The Capitol" och torteras av President Snow. Gale finns inte alltid där att stötta Katniss utan hjälper rebellerna inför det stora kriget.
Ett deprimerande dis ligger hela tiden över boken och det visas främst i de sista kapitlen. Slutet är hemskt. Det visar hur kriget drabbar människorna från både Rebellernas sida och "The Capitol" och ett tag trodde jag att det inte att skulle gå att avsluta boken med en överlevande Katniss, men slutet tar en oförutsägbar vändning.
Jag minns första gången jag läste "Hungerspelen" och blev fast efter bara några sidor. De två andra delarna har jag läst på engelska och de var lika gripande de. Men trots det var det faktiskt inte sorgligt att lägga ifrån sig boken och lämna karaktärerna, miljöerna och den speciella "Hungerspelkänslan". Suzanne Collins vet hur man avslutar en berättelse utan obesvarade frågor.
/Hanna
onsdag 15 december 2010
6 dagar kvar till friheten..
Jag tänkte härma Tonårsboken lite och berätta vilka böcker som jag kommer att läsa i jul. Jag känner ju mig själv rätt så bra så jag är medveten om att jag kanske lyckas läsa tre av dem, men mitt mål är tre böcker och förhoppningsvis blir det fler.
Jullov om 6 dagar. Jag längtar så jag kan dö!
/Hanna
Jullov om 6 dagar. Jag längtar så jag kan dö!
/Hanna
måndag 6 december 2010
Hur kan man skriva så bra som trettonåring?
För drygt en vecka sedan läste jag ut Anne Franks dagbok, den är skriven av en judisk flicka som levde gömd under Andra Världskriget i det ockuperade Holland. Man får läsa hennes dagboksanteckningar från 12 juni 1942 till 1 augusti 1944.
Boken fångade mig verkligen efter första sidan, hennes språk är så livfullt och gripande och det var omöjligt att sluta läsa. Hela tiden tänkte jag "bara ett stycke till" och så läste jag tjugo. Anne Frank var också en sådan intressant människa och jag förundras över hur hon var och framförallt hur bra hon skrev och berättade. Här nedan kan du läsa om livsödet Anne Frank, hennes liv innan och under kriget. Jag förstår om ni inte orkar läsa allt, det är ju faktautdraget ur en lång artikel jag skrev i skolan. Den är inte heller av bästa kvalitet eftersom vi skrev i redaktionerna under tidspress. Aja. Något ni måste är iallafall att läsa hennes dagbok, den nya utgåvan från 2005! Jag tvingar er!
Livsödet Anne Frank
“Jag hoppas att jag ska kunna anförtro dig allt så som jag hittills aldrig har kunnat åt någon och jag hoppas att du kommer att bli ett stort stöd för mig” Så skrev Anne Frank för första gången i sin dagbok den 12 juni 1942. Dagboken som kom att bli hennes närmaste väninna under de 2 år och trettio dagar hon levde gömd i ”Gårdshuset”, centrala Amsterdam, Holland.
Annelies Marie Frank, kallad Anne, föds den 12 juni 1929 i den tyska staden Frankfurt am Main. Hon lever där med sin far Otto Heinrich Frank (kallad Pim i hennes dagbok), mor Edith Holländer Frank och äldre syster Margot Frank. Familjen är judar men icke-ortodoxa judar. Det betyder att de inte håller strängt fast vid traditionell lära och levnad. Istället är de liberala judar, de firar t.ex. gärna judiska högtider och håller fast vid vissa traditioner.
I början av mars 1933 hålls ett kommunval i Frankfurt och Adolf Hitlers Nazistparti får flest röster. Judarna i Frankfurt vet vad Hitler strävar efter och börjar känna en viss oro över att bo kvar. Många judar lämnar landet vid denna tid för att hitta en tryggare plats att bo på i ett annat Europeiskt land.
Vid den tiden flyttar Anne, Margot och Edith till deras mormor som bor i Aachen, en stad nära holländska gränsen. Därifrån är det lättare att fly från Tyskland. Annes far Otto får ett erbjudande om att starta ett företag i Hollands huvudstad, Amsterdam, och flyttar dit vid samma tid som resten av familjen flyttar till mormodern. Efter en kort tid i Amsterdam startar Otto ett företag, OPEKTA AB, som tillverkar pektin. Pektin används för att få sylt och marmelad att stelna och det går mycket bra för företaget. Otto lyckas även hitta en bostad åt familjen i en av Amsterdams förorter. Edith och Margot flyttar dit på direkten men Anne stannar kvar ett par månader hos sin mormor.
Anne är fyra år när hon flyttar och hon anpassar sig snabbt till sitt nya liv i Amsterdam. Holländska lär hon sig fort och hon har inte problem med att få nya vänner. Många familjer i området där familjen Frank bor är judar som har flytt från Tyskland precis som dem. Som femåring börjar Anne en Montessoriskola och fortsätter sedan efter ett år i ”storskolan” där även Margot går. Anne och Margot är mycket olika. Margot är tystlåten, lugn och har lysande betyg i alla ämnen. Anne är annorlunda med sin pratglada mun, självsäkerhet och energiska personlighet. Anne gillar många saker bl.a. historia, grekisk mytologi, att skriva, filmstjärnor, djur, att skratta, pojkar och att gå på kalas. Hon lever ett väldigt socialt liv, har många vänner, både pojkar och flickor och dessutom en hop med beundrare efter sig.
I sin dagbok skriver hon den 20 juni 1942: ”Så snart någon pojke frågar om han får cykla hem ihop med mig och ett samtal tar sin början, kan jag nio gånger av tio vara säker på att ynglingen i fråga har den obehagliga ovanan att bli eld och lågor på fläcken och aldrig kommer att ta blicken från mig.”
I maj 1940 ockuperas Holland av Tyskland och som i alla ockuperade länder blir judarna tvungna att bära Davidsstjärnan på vänster sida med texten ”Jude”. Annes liv förändras långsamt till något helt nytt efter ockupationen. Judelagarna blir fler och fler och deras frihet blir mindre och mindre. ”Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan kl. 20.00 på kvällen och 06.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler.” skriver hon förargat i sin dagbok.
Eftersom judar har arbetsförbud skriver Otto Frank över firman till sina holländska kollegor Viktor Kugler och Johannes Kleiman i samband med att OPEKTA AB flyttar till ett nytt kontor i centrala Amsterdam, kontoret som senare kommer att bli familjen Franks gömställe.
På sin trettonde födelsedag får Anne Frank sin dagbok, den nu mest kända dagboken genom alla tider, men då bara Annes egna. Hon utnämner dagboken till sin närmaste väninna redan fjärde gången hon skriver i den, och väninnan döps till Kitty. Till Kitty anförtror Anne alla sina upplevelser och tankar.
Inte ens en månad efter att hon fått dagboken börjar livet förändras för Anne på riktigt. I sin dagbok skriver Anne om ett samtal med sin far ”För några dagar sedan, när vi båda promenerade runt här ute på torget, började far tala om att gå under jorden (…) »Jo, Anne«, sa han, »som du vet började vi redan för ett år sedan att flytta kläder, livsmedel och möbler hem till andra människor. Vi vill inte att våra ägodelar ska falla i händerna på tyskarna, och ännu mindre vill vi själva åka fast. Så därför kommer vi att ge oss av självmant och inte vänta på att bli hämtade.« ”
Redan samma dag som Anne beskriver den här händelsen i sin dagbok knackar det på dörren hos familjen Frank och de får veta att Otto har fått en inställelseorder från SS. Men Otto visar sig aldrig där, familjen bestämmer sig för att det är tid för att gå under jorden. Morgonen den 6 juli 1942 klär sig familjen i så mycket kläder de bara kan och med hjälp av Ottos kollegor på arbetet får de med sig mer av sina ägodelar också. Familjen blir tvungen att gå den långa vägen till centrala Amsterdam, då alla färdmedel är förbjudna för judar. Under den långa promenaden dit inviger Edith och Otto Anne i deras plan. De ska gömma sig i Ottos företagshus. Alla utom de på firman tror att familjen flytt till Schweiz.
Gömstället där familjen gömmer sig är en påbyggnad på Ottos företagshus, kallad Gårdshuset. Gårdshuset är knappt synligt om man befinner sig nere på gatan och väl inne i huset måste man gå igenom många kontor och utrymmen tills man kommer till en svängbokhylla. Bokhyllan är ingången till Gårdshuset. Där bakom finns 74 m² där familjen numera ska bo tillsammans med fyra andra. Den 13 juli anländer Hermann van Pels, Auguste van Pels och Peter van Pels, kallade Hans, Petronella och Alfred van Daan i hennes dagbok. Van Pels är vänner till familjen och har varit med på planerna sedan en lång tid tillbaka. Ett par månader senare anländer även Fritz Pfeffer kallad Albert Dussel i hennes dagbok. De är de åtta personer som kommer att leva tätt inpå varandra de följande 2 åren och trettio dagarna.
Helt isolerade från omvärlden är de inte, de hålls uppdaterade med nyheter från kriget och får mat och andra nödvändiga saker genom Ottos kollegor. De förser dem även med böcker, läromedel och andra saker att sysselsätta sig med.
Men att leva så tätt inpå varandra på en sådan liten yta utan ett andetag frisk luft är inte lätt. Anne märker hur hon börjar irritera sig på sin mor och syster, och hon är inte den enda. Bråk och tjafs blir vanligt i Gårdshuset och Anne blir ofta syndabocken. ”Jag har alltid varit familjens clown och odåga, har alltid fått sona dubbelt för alla gärningar, först med en uppläxning och sedan med en förtvivlan inombords”, skriver hon ledsamt efter att ännu en gång blivit utskälld för något som hon inte har gjort.
I sin dagbok skriver Anne en hel del om hur hennes relation med sin mor ständigt sätts på prov. Edith retar sig och skäller på Anne hela tiden och Anne lever med de jobbiga känslorna att hon inte kan älska sin mor. Hon beskriver hur Edith saknar egenskaperna en mor ska ha och att hon tar upp exempel från sin barndom samt tiden i Gårdshuset. Anne känner mycket mer gemenskap med sin far som hon älskar innerligt och kärleken från sin far kompenserar för den kärlek hon aldrig fått från sin mor. Under sista året hon lever i fångenskap börjar Anne även få speciella känslor för Peter van Pels. Det börjar som en vänskap då de båda upptäcker att de kan prata om saker som de inte kunnat prata med någon annan om förut. Sedan växer vänskapen till en förälskelse.
Anne har det mycket bra under de här åren om man jämför med många andra judar som lever i Amsterdam. Hon lever inte i fångenskap, hon tvingas inte arbeta, hon har mat på bordet, hon har tillgång till att tvätta sig och får vara med sin familj. Men Anne kan inte känna lycka över hur hon lever. Hon saknar sitt gamla liv, sina vänner och friheten. Hon sitter ofta i ett av Gårdshuset fönster och tittar ut på himlen och drömmer om den friska luften.
Under våren 1944 hör Anne på radion via utbildningsminister Geritt Bolkestein att man efter kriget bör samla in allt material som skildrar hur den nederländska befolkningen påverkas av kriget, däribland dagböcker. Det är då Anne börjar renskriva sina dagböcker och döper sin historia till ”Het Achterhuis”, på svenska ”Gårdshuset”.
Men så en förmiddag, den 4 augusti 1944 arresteras familjen Frank. Någon gång mellan kl.10 och halv elva bryter sig SS Oberscharfüren Karl Josef Silberbauer in i Gårdshuset med hjälp av tre civilklädda män som egentligen är medhjälpare från den holländska polisen, Grüne Polizei. De fyra Gårdshusborna arresteras, samt Ottos kollegor Viktor Kugler och Johannes Kleiman, dock inte Ottos två kvinnliga kollegor Miep Gies och Bep Voskuijl. Gårdshusborna sitter sedan fyra dagar i häkte varefter de forslas vidare till det judiska genomgångslägret, Westerbork. Därifrån åker de sedan med det sista tåget som avgår till koncentrationslägren i Tyskland och Polen. Tre dagar senare anländer de till förintelselägret Auschwitz. Alla utom Otto Frank av Gårdshusborna dör i koncentrationslägren. Några dör av sjukdom andra i gaskamrarna. Anne dör tre dagar efter Margot av sjukdom i mars 1945 i Bergen-Belsen, bara ett par månader innan lägret befrias. Otto Frank befrias av ryssarna och han återvänder till Amsterdam i slutet av juli 1945
Det är bevisat att de åtta gömda blev förråda till Grüne Polizei då ett anonymt telefonsamtal tipsade om var de befann sig. En kvinna som jobbade understundom på OPEKTA förhördes efter krigets slut, men det fanns inte tillräckligt med bevis för att styrka hennes skuld.
När de gömda blev arresterade tog Miep Gies hand om Annes dagböcker och lösblad för att kunna ge dem till Anne när hon återvände. Men när röda korset kom med beskedet sommaren 1945 att Anne hade dött i Bergen-Belsen gav Miep Annes fem dagböcker och högen med lösblad till Otto. Han började då läsa sin dotters historia och innersta tankar. Han bearbetade den tillsammans med sin nya hustru Fritzi Frank som liksom Otto överlevde Auschwitz. Efter en ytterligare bearbetning av förlaget Contact kunde boken ges ut för första gången.
Orkade ni läsa? Jag förstår er verkligen om ni inte orkade, men om ni någon gång vill läsa om Anne Franks liv kan ni gå tillbaka till det här inlägget. Och det är somsagt inget jag skrev nu, det skrevs i skolan under arbetet om Andra Världskriget.
/Hanna
Boken fångade mig verkligen efter första sidan, hennes språk är så livfullt och gripande och det var omöjligt att sluta läsa. Hela tiden tänkte jag "bara ett stycke till" och så läste jag tjugo. Anne Frank var också en sådan intressant människa och jag förundras över hur hon var och framförallt hur bra hon skrev och berättade. Här nedan kan du läsa om livsödet Anne Frank, hennes liv innan och under kriget. Jag förstår om ni inte orkar läsa allt, det är ju faktautdraget ur en lång artikel jag skrev i skolan. Den är inte heller av bästa kvalitet eftersom vi skrev i redaktionerna under tidspress. Aja. Något ni måste är iallafall att läsa hennes dagbok, den nya utgåvan från 2005! Jag tvingar er!
Livsödet Anne Frank
“Jag hoppas att jag ska kunna anförtro dig allt så som jag hittills aldrig har kunnat åt någon och jag hoppas att du kommer att bli ett stort stöd för mig” Så skrev Anne Frank för första gången i sin dagbok den 12 juni 1942. Dagboken som kom att bli hennes närmaste väninna under de 2 år och trettio dagar hon levde gömd i ”Gårdshuset”, centrala Amsterdam, Holland.
Annelies Marie Frank, kallad Anne, föds den 12 juni 1929 i den tyska staden Frankfurt am Main. Hon lever där med sin far Otto Heinrich Frank (kallad Pim i hennes dagbok), mor Edith Holländer Frank och äldre syster Margot Frank. Familjen är judar men icke-ortodoxa judar. Det betyder att de inte håller strängt fast vid traditionell lära och levnad. Istället är de liberala judar, de firar t.ex. gärna judiska högtider och håller fast vid vissa traditioner.
I början av mars 1933 hålls ett kommunval i Frankfurt och Adolf Hitlers Nazistparti får flest röster. Judarna i Frankfurt vet vad Hitler strävar efter och börjar känna en viss oro över att bo kvar. Många judar lämnar landet vid denna tid för att hitta en tryggare plats att bo på i ett annat Europeiskt land.
Vid den tiden flyttar Anne, Margot och Edith till deras mormor som bor i Aachen, en stad nära holländska gränsen. Därifrån är det lättare att fly från Tyskland. Annes far Otto får ett erbjudande om att starta ett företag i Hollands huvudstad, Amsterdam, och flyttar dit vid samma tid som resten av familjen flyttar till mormodern. Efter en kort tid i Amsterdam startar Otto ett företag, OPEKTA AB, som tillverkar pektin. Pektin används för att få sylt och marmelad att stelna och det går mycket bra för företaget. Otto lyckas även hitta en bostad åt familjen i en av Amsterdams förorter. Edith och Margot flyttar dit på direkten men Anne stannar kvar ett par månader hos sin mormor.
Anne är fyra år när hon flyttar och hon anpassar sig snabbt till sitt nya liv i Amsterdam. Holländska lär hon sig fort och hon har inte problem med att få nya vänner. Många familjer i området där familjen Frank bor är judar som har flytt från Tyskland precis som dem. Som femåring börjar Anne en Montessoriskola och fortsätter sedan efter ett år i ”storskolan” där även Margot går. Anne och Margot är mycket olika. Margot är tystlåten, lugn och har lysande betyg i alla ämnen. Anne är annorlunda med sin pratglada mun, självsäkerhet och energiska personlighet. Anne gillar många saker bl.a. historia, grekisk mytologi, att skriva, filmstjärnor, djur, att skratta, pojkar och att gå på kalas. Hon lever ett väldigt socialt liv, har många vänner, både pojkar och flickor och dessutom en hop med beundrare efter sig.
I sin dagbok skriver hon den 20 juni 1942: ”Så snart någon pojke frågar om han får cykla hem ihop med mig och ett samtal tar sin början, kan jag nio gånger av tio vara säker på att ynglingen i fråga har den obehagliga ovanan att bli eld och lågor på fläcken och aldrig kommer att ta blicken från mig.”
I maj 1940 ockuperas Holland av Tyskland och som i alla ockuperade länder blir judarna tvungna att bära Davidsstjärnan på vänster sida med texten ”Jude”. Annes liv förändras långsamt till något helt nytt efter ockupationen. Judelagarna blir fler och fler och deras frihet blir mindre och mindre. ”Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan kl. 20.00 på kvällen och 06.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler.” skriver hon förargat i sin dagbok.
Eftersom judar har arbetsförbud skriver Otto Frank över firman till sina holländska kollegor Viktor Kugler och Johannes Kleiman i samband med att OPEKTA AB flyttar till ett nytt kontor i centrala Amsterdam, kontoret som senare kommer att bli familjen Franks gömställe.
På sin trettonde födelsedag får Anne Frank sin dagbok, den nu mest kända dagboken genom alla tider, men då bara Annes egna. Hon utnämner dagboken till sin närmaste väninna redan fjärde gången hon skriver i den, och väninnan döps till Kitty. Till Kitty anförtror Anne alla sina upplevelser och tankar.
Inte ens en månad efter att hon fått dagboken börjar livet förändras för Anne på riktigt. I sin dagbok skriver Anne om ett samtal med sin far ”För några dagar sedan, när vi båda promenerade runt här ute på torget, började far tala om att gå under jorden (…) »Jo, Anne«, sa han, »som du vet började vi redan för ett år sedan att flytta kläder, livsmedel och möbler hem till andra människor. Vi vill inte att våra ägodelar ska falla i händerna på tyskarna, och ännu mindre vill vi själva åka fast. Så därför kommer vi att ge oss av självmant och inte vänta på att bli hämtade.« ”
Redan samma dag som Anne beskriver den här händelsen i sin dagbok knackar det på dörren hos familjen Frank och de får veta att Otto har fått en inställelseorder från SS. Men Otto visar sig aldrig där, familjen bestämmer sig för att det är tid för att gå under jorden. Morgonen den 6 juli 1942 klär sig familjen i så mycket kläder de bara kan och med hjälp av Ottos kollegor på arbetet får de med sig mer av sina ägodelar också. Familjen blir tvungen att gå den långa vägen till centrala Amsterdam, då alla färdmedel är förbjudna för judar. Under den långa promenaden dit inviger Edith och Otto Anne i deras plan. De ska gömma sig i Ottos företagshus. Alla utom de på firman tror att familjen flytt till Schweiz.
Gömstället där familjen gömmer sig är en påbyggnad på Ottos företagshus, kallad Gårdshuset. Gårdshuset är knappt synligt om man befinner sig nere på gatan och väl inne i huset måste man gå igenom många kontor och utrymmen tills man kommer till en svängbokhylla. Bokhyllan är ingången till Gårdshuset. Där bakom finns 74 m² där familjen numera ska bo tillsammans med fyra andra. Den 13 juli anländer Hermann van Pels, Auguste van Pels och Peter van Pels, kallade Hans, Petronella och Alfred van Daan i hennes dagbok. Van Pels är vänner till familjen och har varit med på planerna sedan en lång tid tillbaka. Ett par månader senare anländer även Fritz Pfeffer kallad Albert Dussel i hennes dagbok. De är de åtta personer som kommer att leva tätt inpå varandra de följande 2 åren och trettio dagarna.
Helt isolerade från omvärlden är de inte, de hålls uppdaterade med nyheter från kriget och får mat och andra nödvändiga saker genom Ottos kollegor. De förser dem även med böcker, läromedel och andra saker att sysselsätta sig med.
Men att leva så tätt inpå varandra på en sådan liten yta utan ett andetag frisk luft är inte lätt. Anne märker hur hon börjar irritera sig på sin mor och syster, och hon är inte den enda. Bråk och tjafs blir vanligt i Gårdshuset och Anne blir ofta syndabocken. ”Jag har alltid varit familjens clown och odåga, har alltid fått sona dubbelt för alla gärningar, först med en uppläxning och sedan med en förtvivlan inombords”, skriver hon ledsamt efter att ännu en gång blivit utskälld för något som hon inte har gjort.
I sin dagbok skriver Anne en hel del om hur hennes relation med sin mor ständigt sätts på prov. Edith retar sig och skäller på Anne hela tiden och Anne lever med de jobbiga känslorna att hon inte kan älska sin mor. Hon beskriver hur Edith saknar egenskaperna en mor ska ha och att hon tar upp exempel från sin barndom samt tiden i Gårdshuset. Anne känner mycket mer gemenskap med sin far som hon älskar innerligt och kärleken från sin far kompenserar för den kärlek hon aldrig fått från sin mor. Under sista året hon lever i fångenskap börjar Anne även få speciella känslor för Peter van Pels. Det börjar som en vänskap då de båda upptäcker att de kan prata om saker som de inte kunnat prata med någon annan om förut. Sedan växer vänskapen till en förälskelse.
Anne har det mycket bra under de här åren om man jämför med många andra judar som lever i Amsterdam. Hon lever inte i fångenskap, hon tvingas inte arbeta, hon har mat på bordet, hon har tillgång till att tvätta sig och får vara med sin familj. Men Anne kan inte känna lycka över hur hon lever. Hon saknar sitt gamla liv, sina vänner och friheten. Hon sitter ofta i ett av Gårdshuset fönster och tittar ut på himlen och drömmer om den friska luften.
Under våren 1944 hör Anne på radion via utbildningsminister Geritt Bolkestein att man efter kriget bör samla in allt material som skildrar hur den nederländska befolkningen påverkas av kriget, däribland dagböcker. Det är då Anne börjar renskriva sina dagböcker och döper sin historia till ”Het Achterhuis”, på svenska ”Gårdshuset”.
Men så en förmiddag, den 4 augusti 1944 arresteras familjen Frank. Någon gång mellan kl.10 och halv elva bryter sig SS Oberscharfüren Karl Josef Silberbauer in i Gårdshuset med hjälp av tre civilklädda män som egentligen är medhjälpare från den holländska polisen, Grüne Polizei. De fyra Gårdshusborna arresteras, samt Ottos kollegor Viktor Kugler och Johannes Kleiman, dock inte Ottos två kvinnliga kollegor Miep Gies och Bep Voskuijl. Gårdshusborna sitter sedan fyra dagar i häkte varefter de forslas vidare till det judiska genomgångslägret, Westerbork. Därifrån åker de sedan med det sista tåget som avgår till koncentrationslägren i Tyskland och Polen. Tre dagar senare anländer de till förintelselägret Auschwitz. Alla utom Otto Frank av Gårdshusborna dör i koncentrationslägren. Några dör av sjukdom andra i gaskamrarna. Anne dör tre dagar efter Margot av sjukdom i mars 1945 i Bergen-Belsen, bara ett par månader innan lägret befrias. Otto Frank befrias av ryssarna och han återvänder till Amsterdam i slutet av juli 1945
Det är bevisat att de åtta gömda blev förråda till Grüne Polizei då ett anonymt telefonsamtal tipsade om var de befann sig. En kvinna som jobbade understundom på OPEKTA förhördes efter krigets slut, men det fanns inte tillräckligt med bevis för att styrka hennes skuld.
När de gömda blev arresterade tog Miep Gies hand om Annes dagböcker och lösblad för att kunna ge dem till Anne när hon återvände. Men när röda korset kom med beskedet sommaren 1945 att Anne hade dött i Bergen-Belsen gav Miep Annes fem dagböcker och högen med lösblad till Otto. Han började då läsa sin dotters historia och innersta tankar. Han bearbetade den tillsammans med sin nya hustru Fritzi Frank som liksom Otto överlevde Auschwitz. Efter en ytterligare bearbetning av förlaget Contact kunde boken ges ut för första gången.
Orkade ni läsa? Jag förstår er verkligen om ni inte orkade, men om ni någon gång vill läsa om Anne Franks liv kan ni gå tillbaka till det här inlägget. Och det är somsagt inget jag skrev nu, det skrevs i skolan under arbetet om Andra Världskriget.
/Hanna
lördag 4 december 2010
Sweet fifteen?
Hej!
Jag är ledsen för extremt dålig uppdatering. Jag kommer med den vanliga ursäkten att skolan nästan tar all min tid. Sedan förra gången jag skrev har det hänt något väldigt stort i mitt liv. Jag har nämligen blivit femton år och äntligen kan livet börja. Första veckan som femtonåring har verkligen varit annorlunda från alla veckor som fjortonåring. Det finns ju så OTROLIGT mycket jag kan göra nu. Bla. betala med kort på bio, köra moped, hyra film från femton år, cykla utan hjälm, gå på filmfestival... och ja, det är väl ungefär där det tar slut.
Nej vad är egentligen den stora grejen med att bli femton? Jag känner mig precis likadan som förut och mina nya möjligheter är ju inte de största. Jag kommer aldrig att köpa en moped, för det första är det väldigt dåligt för miljön, den är också väldigt dyr och hur kul är det att köra runt på den och låta som en traktor? Att cykla är ju hundra gånger bättre, det går ju inte mycket långsammare och man slipper dessutom en stor hjälm som trycker ihop ansiktet. OCH det är bra för miljön..
Men andra möjligheter som att hyra film från femton år, betala med kort på vissa ställen och gå på Stockholms filmfestival är väldigt skönt att jag får göra nu. För ett par veckor sedan kom Stockholms filmfestival till vår klass och delade ut festivalkort för hela festivalveckan så vi kunde gå på hur många filmer vi ville. Men för att få gå på filmfestivalen var man tvungen att vara femton och för mig var det 10 dagar kvar tills jag blev det. De där 10 dagarna hade tydligen en jättestor betydelse, det var omöjligt att jag skulle få gå på festivalen. "Reglerna är sådana att man måste vara femton!", sa de till mig och de andra november och decemberfödda. Det var så otroligt orättvist för jag var väl inte mindre omogen än andra i min klass? Nu är jag iallafall tillräckligt "mogen" och nästa år, då ni, då ska jag gå på så många filmer som möjligt om dagen!
Meningen med det här inlägget var egentligen att lägga upp en bild på tre böcker som alla verkar superbra och som jag fick från olika håll i födelsedagspresent men jag kom visst ifrån ämnet lite när jag började skriva..
1. Ingen hör hemma här mer än du - Miranda July
2. Butterfly - Sonya Hartnett
3. Kolka - Bengt Ohlsson
Jag ser SÅ framemot att läsa alla tre! Och tur att jag är femton ifall det skulle bli åldersgräns på böcker i framtiden.
/Hanna
Jag är ledsen för extremt dålig uppdatering. Jag kommer med den vanliga ursäkten att skolan nästan tar all min tid. Sedan förra gången jag skrev har det hänt något väldigt stort i mitt liv. Jag har nämligen blivit femton år och äntligen kan livet börja. Första veckan som femtonåring har verkligen varit annorlunda från alla veckor som fjortonåring. Det finns ju så OTROLIGT mycket jag kan göra nu. Bla. betala med kort på bio, köra moped, hyra film från femton år, cykla utan hjälm, gå på filmfestival... och ja, det är väl ungefär där det tar slut.
Nej vad är egentligen den stora grejen med att bli femton? Jag känner mig precis likadan som förut och mina nya möjligheter är ju inte de största. Jag kommer aldrig att köpa en moped, för det första är det väldigt dåligt för miljön, den är också väldigt dyr och hur kul är det att köra runt på den och låta som en traktor? Att cykla är ju hundra gånger bättre, det går ju inte mycket långsammare och man slipper dessutom en stor hjälm som trycker ihop ansiktet. OCH det är bra för miljön..
Men andra möjligheter som att hyra film från femton år, betala med kort på vissa ställen och gå på Stockholms filmfestival är väldigt skönt att jag får göra nu. För ett par veckor sedan kom Stockholms filmfestival till vår klass och delade ut festivalkort för hela festivalveckan så vi kunde gå på hur många filmer vi ville. Men för att få gå på filmfestivalen var man tvungen att vara femton och för mig var det 10 dagar kvar tills jag blev det. De där 10 dagarna hade tydligen en jättestor betydelse, det var omöjligt att jag skulle få gå på festivalen. "Reglerna är sådana att man måste vara femton!", sa de till mig och de andra november och decemberfödda. Det var så otroligt orättvist för jag var väl inte mindre omogen än andra i min klass? Nu är jag iallafall tillräckligt "mogen" och nästa år, då ni, då ska jag gå på så många filmer som möjligt om dagen!
Meningen med det här inlägget var egentligen att lägga upp en bild på tre böcker som alla verkar superbra och som jag fick från olika håll i födelsedagspresent men jag kom visst ifrån ämnet lite när jag började skriva..
2. Butterfly - Sonya Hartnett
3. Kolka - Bengt Ohlsson
Jag ser SÅ framemot att läsa alla tre! Och tur att jag är femton ifall det skulle bli åldersgräns på böcker i framtiden.
/Hanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)