Matt är Stor i Käften och Ursula är den Fula Tjejen. De känner inte varandra utan råkar bara gå i samma skola. De är så olika i personligheter man kan vara. Iallafall verkar så till en början. Matt är skojaren i sitt kompisgäng, han skämtar, är duktig i skolan, skriver i skoltidningen och sitter med i elevrådet. Ursula är tjejen som inte bryr sig om vad någon annan tycker om henne, hon bryr sig inte om folk tycker att hon är ful, otrevlig, och egoistisk. För det är ju så hon är? Eller?
Deras vägar korsas en dag som börjar som en vanlig skoldag men slutar i kaos. På lunchrasten drar Matt ett oskyldigt skämt inför sina vänner, men skämtet hörs av fel öron och lektionen efter lunchrasten griper polisen Matt mitt under lektionen. De har hört uppgifter om vad han kommer göra mot skolan. Han försöker förgäves förklara att han bara skämtade men de lyssnar inte på honom. Rykten sprids snabbt och snart råder kaos, med journalister och tv-reportrar över hela skolgården. Ursula som passerade Matts bord under lunchen hörde att allt bara var ett skämt och hon bestämmer sig för att vittna för honom.
Själva polishistorien får ett ganska abrupt slut i mitten av boken vilket är ganska oväntat och istället börjar boken mer handla om Ursula och Matts relation till varandra, en vänskap börjar långsamt skapas. Ursula som aldrig haft någon nära vän tar till en början avstånd från Matt men hon mjuknar ju längre in i boken man kommer. De kanske inte är så olika ändå?
Det handlar om deras vänskap, "brottet" Matt begår men också mycket om både Matts och Ursulas familjerelationer. De har båda en pappa som är ute och reser mycket och småsyskon som börjar växa upp, kanske åt helt andra håll än dem själva. Det är en bok om mycket och jag gillar den. Jag stör mig inte på att boken tar vändningen i mitten och börjar handla mer om Matt och Ursulas relation.
Man får följa två personer (något jag gillar), men också ur en tredje synvinkel, från skolans synvinkel. Kanske låter konstigt, men några kapitel handlade om ryktena på skolan berättade av en berättare som kanske gick på skolan men inte var viktig. Och vissa kapitel var bara mailkonversationer.
Alla böcker jag har läst av Joyce Carol Oates har varit bra, men den här är den bästa hittills. "Freaky Green Eyes" hade en väldigt speciell story och "Innan kraschen tog jag mig samman bredde ut mina vingar och flög iväg" var ganska deprimerande, iallafall som jag minns den, det var ett tag sedan jag läste den. Så det här är den bästa hittills. Hon skriver annorlunda ungdomsböcker som inte har det där klyshiga i sig.
Läs den! /Hanna
P.s Jag läste de första 20 sidorna på svenska, men bytte till engelska när jag hittade den på biblioteket. Och den var mycket bättre på originalspråket så läs den på engelska. Tafflig översättning t.o.m på titeln. Stor i käften. Har de bara struntat i nästa del "Ugly Girl" ?
