Den här boken fick jag för ungefär ett och ett halvt år sedan, jag började läsa några kapitel men kände att jag var lite för liten för den. Men nu när jag har börjat åttan var det dags.
Minna är 16 år och bor i en ruffig och sunkig lägenhet på Södermalm. Hennes mamma ligger inlagd på psyket och hennes pappa bor i en stor sekelskiftesvilla i Bromma med sin nya familj. Minna har nästan inte klarat sig under sommaren, hon har knappt haft pengar och fått leva på stulen mat. Men nu har hösten kommit och Minna ska börja gymnasiet. Hon känner att hon vill göra något med sitt liv och hon är övertygad om att hon kommer klara det, bara hon tar skolan på allvar. Men när Minnas mamma skrivs ut från psyket trots att hon inte är frisk går Minnas dröm i kras. Hur ska hon kunna hjälpa sin mamma och samtidigt gå i skolan? Den enda människan som förstår Minna är Eddie, men han kommer och går och Minna vet aldrig riktigt var hon har honom. Han säger att hon ska skita i skolan och hennes mamma och sticka iväg till Sydafrika med honom istället.
Den här boken var otroligt bra. MEN jag läser i en hysterisk jakt på att hitta ett hopp. Ofta är den så mörk så mörk och jag undrar bara hur man klara av ett sådant liv som Minna utsätts för. Jag vill inte att någon ska behöva ha det så där. Det är jobbigheter på jobbigheter. Men trots det så är den väldigt bra för man är verkligen inne i boken och är Minna, den är så verklig. Och författaren Åsa Anderberg Strollo skriver så bra. Man får t.ex se bitar ur Minnas liv som litet barn och hur dåligt hon hade det redan då. Jag har verkligen hela boken som en film i huvudet och jag rekommenderar den stort för dem som klarar av böcker som inte är så fantastiskt lyckliga hela tiden.
/Hanna
.jpg)
