Här ligger jag och blöder

Hur länge har jag velat läsa den här boken nu? Den har varit på min ”attläsalista” väldigt länge, och sedan den kom på posten för ett par veckor sedan har den lyst inbjudande rött på skrivbordet. Nu ligger den här utläst bredvid mig och jag har fått vara inne bakom de fina pärmarna i ett par dagar.

Maja går första året på ett gymnasium med konstinriktning och under en skulpturlektion råkar hon såga av sig halva tummen med en elektrisk såg. Alla tror att hon gör det med flit, men bara för att man klär sig i svart och har en emolik stil betyder ju inte det att man är deprimerad och vill skada sig själv. Händelsen under skulpturlektionen blir ett startskott på många dagar fyllda av mer otur.

Majas föräldrar är skilda och helgen efter tumavsågningen åker Maja till sin mamma som bor i Norrköping. Men någonting stämmer inte. Hennes mamma brukar alltid möta henne på perrongen när hon kommer men den här helgen väntar ingen på henne. Maja blir tvungen att ta sig hem till sin mamma på egen hand och när hon väl kommer dit är det ingen där heller. Det är en oreda i huset, gammal disk , gammal mjölk, kvarglömd mobil och inget meddelande lämnat till henne. Hennes mamma som annars alltid brukar vara överdrivet noggrann med städningen och som aldrig lämnar huset utan sin mobil. Maja blir orolig och känner sig plötsligt väldigt ensam. Men helgen blir inte så ensam i slutändan. Hon kommer av en slump över till grannen Justin som hon får speciella känslor för väldigt fort. Han dämpar oron över hennes försvunna mamma något, men Majas obehagliga känslor finns ändå kvar.

Redan efter första kapitlet gillade jag boken väldigt mycket. Jag reagerade på att beskrivningarna och metaforerna var så bra och att det höll i sig boken ut. Det var inte överdrivna beskrivningar av människor och platser, jag fick bygga upp mina egna bilder i huvudet. Beskrivningen när Maja tänker tillbaka på när hon sågade av sig tummen är ett exempel, det är bara några få ord men får det att göra ont i hela min kropp och se händelsen framför mig.

Boken är väldigt sorgsen men smyger in lite humor då och då. Den börjar ganska glatt och blir varefter mer och mer sorgsen. Det känns som att Majas humör också dalar ju mer man läser, från att ha varit ganska skämtsam och livfull blir hon tystare och mer deprimerad.

Språket kändes väldigt modernt med typiska uttryck och trender från 2010-talet men jag tror inte att språket kommer att kännas alltför omodernt om ett par år. När det är en sådan bra bok tror jag att man inte kommer att tänka på det som något negativt eller irriterande.

Jag rekommenderar verkligen den här boken, det är en minnesvärd läsupplevelse och så är den ju dessutom Augustnominerad. Läs den!

/Hanna