Så en dag blir hon av en slump överbjuden till grannen Maureen. Maureen lever med sin ofta frånvarande man och son i huset intill och verkar ha det perfekta livet. Lyckat liv, snygg kropp, fint hus och underbar son. Hon blir den Plum kan prata med, den enda enligt Plum som kan förstå henne och den enda Plum hittar styrka hos så hon kan bryta mönster och göra som hon vill. Maureen lovar att inte vara så falsk som Plums vänner och bry sig om Plums bästa. Men i längden kanske inte Maureen är den förebilden Plum ska ha?
Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken. Jag har hört mycket bra om den och läst riktigt bra recensioner. Så jag läste boken med ett kritiskt öga.
Jag vet inte om det var det att jag läste boken på engelska och därför inte förstod de här smågrejerna som ibland gör en hel bok, men jag fastnade inte riktigt för den. Handlingen var bra och den gick inte för långsamt framåt (boken är ganska kort, ca 200 sidor) och karaktären Plum kändes trovärdig och så ensam och sorglig som jag tror att Sonya Hartnett vill framställa henne och vännerna är verkligen bra beskrivna som hemska och okänsliga. Jag tror bara att boken inte var så fantastisk som jag hade väntat mig.
Den är läsvärd om man vill läsa en bok om en tonåring som söker efter vem hon är, och är sugen på att läsa en bok som inte kan ställas in i kategorin "Feel Good". För boken är dyster och lite sorgsen även om den bara beskriver Plums vanliga liv. Jag måste lära mig att inte bygga upp höga förväntningar, då är det mycket svårare att fastna för en bok. Om jag hade läst den här boken av en slump, kanske hittat den i en dammig hylla på Läkarmissionen, då hade jag sett boken på ett helt annat sätt.
/Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar