Shoo len

Boken bränner i handen. Hur är det att växa upp i en förort där invandrare från olika delar av världen samlas? Vad händer när alla de som inte får chans att arbeta och lära sig svenska ska leva tillsammans och komma överens? Svaret gestaltas bra i Douglas Foleys bok Shoo len. Ungdomarna spelar huvudrollen och vi får följa olika personer som alla går i samma skola i en Stockholmsförort. Man får följa Karim som börjar tröttna på det kriminella hans kompisar håller på med och hur han för första gången blir riktigt kär, Gabi som tycker Karim är en svikare, Ella som mår dåligt och skadar sig själv och Nikoo som är nyinflyttad och precis mist sin pappa. Allas liv går in i varandra och man får som läsare se historien ur många olika perspektiv.

Douglas Foley har verkligen lyckats. Han lyckas att skriva en bok där invandrarsvenskan inte låter tillgjord eller som att författaren gör narr av den. Det låter naturligt och väldigt äkta. Han lyckas också skriva om smygrasismen i Sverige och hur ungdomar med utländska föräldrar känner sig när de samlas i ett litet område. Vissa saker undrar jag över, som en händelse i slutet av boken som är ganska extrem. Men jag har ingen erfarenhet, det kan kanske hända? Det är samma sak när det handlar om vad som händer i skolan om elever som förstör och startar brandlarm m.m. Klart det har hänt någon gång i min skola men här verkar det vara vardagsmat och mycket värre. Så jag undrar om han själv varit med om det eller jobbat på en skola i förorten eller om han bara föreställt sig hur det är.

Det är väldigt bra med hoppen mellan personerna. Intresset för att fortsätta läsa blossar upp och ibland är det så skönt att få lämna personen i det jobbigaste ögonblicket och läsa om någon annan av karaktärerna. Men boken är inte bara jobbig, överraskande och smått obehaglig, den har också den mysiga kärlekhistorian och glädjen man upplever i kompisgäng när man skapar något tillsammans. Det är ett otroligt flyt i språket och slutet är oväntat och gör att jag definitivt kommer minnas boken.

En fråga vi diskuterade på svenskalektionen var "Hur stort svin kan man vara och ändå bli förlåten?" och det är en fråga som dyker upp i mitt huvud när jag läser den här boken. För er som har läst den här boken förstår ni nog vad jag syftar på för situation. Jag tror att man kan vara ett väldigt stort svin men ändå bli förlåten. Tiden läker vissa sår och vid vissa tillfällen vill man inte vara långsint längre. Om den andra personen ber om ursäkt vill man inte vara den som fortfarande ältar det gamla och vägrar bli sams. En ursäkt är svår att inte acceptera. Men jag tror att det vid vissa tillfällen inte går att förlåta. En person som blivit mobbad under hela uppväxten har nog svårt att förlåta mobbarna även i vuxen ålder. Så om man ärrar någon för livet på ett sätt som påverkar en negativt i framtiden så är det nog där gränsen går då man inte kan förlåta längre.

/Hanna