Jag finns

Maja-Maria Henrikssons debutroman handlar om fjortonåriga Johanna som lever ett liv olikt de flesta andra i hennes ålder. I skolan blir hon misshandlad och sexuellt utnyttjad av två killar som aldrig låter henne vara. När skoldagen är slut och hon kommer hem träffar hon sin mamma som aldrig vet hur hon ska reagera. Så fort något inte blir som hennes mamma tänkt brister hon och utställningarna som öser över Johanna slutar ofta i misshandel. Varje dag är en plåga för Johanna och hon intalar sig själv att allt är hennes eget fel, att hon är äcklig ful och att hon egentligen inte bör finnas. Det ända som får Johanna att vilja leva är hennes lillebror och den trygga doften av vanilj.

Det är en otroligt mörk bok och jag kan inte hitta någon ljuspunkt någonstans. Jag har läst många ungdomsböcker om mobbing och utfrysning, men det här är den starkaste jag någonsin läst. Maja-Maria Henriksson skriver så otroligt bra. Jag är där inne i Johannas huvud. Hennes tankar är beskrivna på ett sätt så att jag verkligen förstår hur osäkert och kaotiskt allt är för henne. Men när jag läser blir jag så fruktansvärt irriterad på alla vuxna. Det finns inte en enda som försöker hjälpa Johanna. Lärarna i skolan blundar för trakasserierna och hennes mormor och morfar gör ingenting fast de märker hur illa hon behandlas av sin mamma. Det är så hemskt att ingen vuxen finns där och att Johanna lämnas ensam i mörkret.

Men som tur är lämnar inte boken mig i totalt becksvart mörker. Ett litet hopp tänds i slutet då Johanna kommer fram till en punkt då hon förstår att ingen kommer hjälpa henne ur sin situation. Hon blir tvungen att kämpa själv och visa att hon finns.

Jag visste inte att boken var baserad på Maja-Maria Henrikssons egen uppväxt förens jag läst ut den. Men jag tror det var tur att jag inte visste om det innan. Jag vet inte om jag skulle klarat av att läsa boken annars.

/Hanna

P.S Läs min alternativa recension på http://palatset.se/bok/?p=160&preview=true