Tiden är något jag aldrig kommer förstå mig på..

Just nu känns det som att jag är inne i en period då allt bara flyger förbi. Tiden existerar inte, eller min tidsuppfattning är iallafall helt felporgramerad. Jag går upp på morgonen och tar tåget till skolan med Carro och vi båda känner ingen vidare lust för ännu en skoldag, men en sekund senare är vi på väg hem igen och vi har klarat av dagen. Allt försvinner på en sekund, även om det är en tråkig händelse. Det känns som att det inte är någon idé att känna ångest, trötthet eller någon annan negativ känsla när det jobbiga ändå försvinner så fort. Och det är samma sak med roliga händelser. Jag hinner knappt tänka att det ska bli roligt innan den dagen är över.

I helgen har jag varit i Västerås med mitt fotbollslag på en cup, och fredags innan vi åkte kände jag att jag bara inte orkade åka. Jag var så trött och kände inte alls för att åka hemifrån. Men nu sitter jag ju här hemma och cupen är över. Och det blev faktiskt väldigt roligt trots kyla och extremt tidiga mornar, klockan 5 (!).

Jag känner mig som en pensionär som säger att livet bara flyger förbi och som ojar sig över att barnbarnen växer upp så fort. Antingen har åldrats i förväg eller så tänker jag bara för mycket.

I somras. Evigheter sedan?